Den sista tiden har jag funderat mycket över hur människor ska kunna
lita på varandra. Jag vill inte själv gå och vara misstänksam mot att
alla vill på ett eller annat sätt illa. Det går inte att leva ett sånt liv.

Är stoltheten så viktig så man till varje pris måste gå ut som "segrare"??
Måste man till och med köra över andra och ljuga sig ur situationer, bara
för att rädda sitt eget skinn. Själv tycker jag det är en styrka att kunna
erkänna sina fel och brister, att kunna ha den självinsikten och kunna ställa
sig själv utanför.

Det är varje individs eget val om man ska tillåta sig att påverkas av sin
omgivning. Det är inte alltid lätt, men fullt möjligt att göra sina egna val.
Både hur  man ska må och hur man ska möta andra människor. Vi får aldrig
glömma att vi alla är olika och måste också få vara det.

Men hur gör vi när en individ inte kan se sin del i en konflikt t.ex.?
Hur gör vi när vi känner oss känslomässigt sargade? Med andra ord inte
haft den styrkan och gjort valet att inte ta åt sig vad och hur omgivningen
försöker skada.

Javisst är det intressant i mötet mellan människor. Själv tror jag att om vi
bemöter alla med kärlek och förståelse, blir livet enklare att leva både för
oss själva och vår omgivning.
Eller vad tror ni?